Loppisfrossa

Våååår

Gårdagen började illa.
Kör med bilen rakt över min lilla dotters dockvagn som kilar sig fast i hjulhuset (hon var ej i närheten).
Jag är sen, min vän väntar på mig. Parkeringen är fylld till bristningsgränsen.
Jag skyndar och betalar mitt inträde. Stress blandas med högljudda röster i den instängda luften och det är packat med människor som drar och sliter.
En lätt panikänsla sköljer över mig, det finns ingenstans att ta vägen. Börjar ifrågasätta vad jag gör här på min lediga söndag.
Tvekar, velar, tittar efter utgången.

Och så där, mitt hjärta bultar hårt.
Den är magnifik.
En långsam pensionär är i min väg, jag makar mig närmre, måste röra vid den.
Väger den i handen, synar prislappen, vacker men kostsam. Tar några tvekande steg därifrån in i nästa rum, hjärtat värker och skriker.

Jag vänder om, men tänk om den redan är borta, rör mig så snabbt jag kan i massan av människor.
Den är kvar. Jag närmar mig långsamt, långsamt.
Tittar runt, tar upp en fullständigt gräslig porslinstomte då jag inte vill vara för uppenbar.
Tar upp den igen, möter mannens blick, anlägger en svår min, förhandlingarna inleds.

Någon minut senare är jag en mycket lycklig hästägare.

 

Släpp fångarne loss, det är vår för jag har varit på årets första riktiga loppis med bord både ute som inne, men vi föredrog helt klart borden inomhus vårkänslor till trots pga uppenbar känsla av minustemp utomhus.

Ibland hittar man baske mig inte ens en stol att vila rumpan på på loppis och sen finns det dagar som idag där man tills slut får ge sig för pengapungen sin är tom och händerna fulla.

I  ♥ loppis

Underbaraste vännen min, med sin Ovala Blogg fyndade minsann hon med och jag räknar med en uppvisning av dessa å det snaraste.

 

           

 Må väl Kära Bloggläsare, Njut av våren.

 

Tema: Favorit

Hemmets utan tvekan fulaste inredningsdetalj är tv-apparaten.

Därför är jag väldigt nöjd med vår finurliga lösning med ett skåp där vi gömt undan den så man slipper se på plaståbäket förrän det är dags, att göra just så, se på den.

Det är annars intressant det här med gemene mans syn på tv-apparaten. För oss yngre upplagor som vuxit upp i skuggan av ständigt närvarande tv-brus och annonserande Hallåor går det aldrig att till närmelsevis förstå sensationen och känsla av samhörighet tittarna emellan vid de första banbrytande televisionssändningarna på 50-talet. Stoltheten hos de allra första få som hade möjlighet att äga en egen apparat; dit grannar och vänner vallfärdande och att till och med myrornas krig eller en testbild kunde upplevas spännande.

En kanal blev två och dessutom snart i färg. Teveapparaten, tjock, stor, och klumpig, hade snabbt en central plats i svenska folkhemmet. När videon gjorde sitt intåg på 70-talet kunde man njutningsfullt se programmen om och om igen.

Idag skall burkarna vara kontokorstunna och storleksmässigt vara som en bioduk. Att diskutera hur många pixlar ens skärm har hör till normalt lunchlådetugg men det är ack så skamligt att avslöja att man faktiskt brukar apparaten frekvent, utan kollar man på tv så är det mest strötittning någon stund här och där och mest på nyheter.

Jag älskar att titta på tv, det kan vara vansinnigt avkopplande. Men då är det också fantastiskt skönt att emellanåt stänga dörrarna i skåpet och bara lyssna till tystnaden eller sprakandet från den öppna brasan.

Tema: Favorit

Den närmsta veckan tänkte jag bjuda er mina absoluta älsklingssaker här hemma och det blir, som det brukar heta, utan inbördes rangordning eller något sammanhängande tema objekten emellan.

Det heter ju så fint att man inte blir lycklig av vare sig pengar eller saker.
Men jag håller inte med.
Att i sin vardag kunna omge sig med fina, viktiga saker gör i alla fall mig glad i sinnet.

Ett hem är ej komplett utan de där speciella sakerna som får ens hjärta att bulta lite hårdare, föremålen man brinner för och älskar.
Ett föremål som väcker minnen från en resa man gjorde för flera år sedan.
Ett föremål ens lilla knodd tillverkat själv.
Ett föremål som man ropade in på den där auktionen efter en heldags väntan i ösregn.
Ett föremål man fått av sin älskade.
Ett föremål man ärvt.
Eller ett föremål som man hittat i ett sopprum, något kasserat och utdömt men där man själv såg potential och skönhet.

Denna skönhet ropade jag in på Tradera för några veckor sedan. Det är en annorlunda, gammal version av en "kom-ihåg-lista".
Ingredienser som sagogryn, kängsnören och fotogen för i alla fall mina tankar till Andra Världskriget och ransoneringstid. Har jag rätt? Någon som vet ungefärlig datering?

Vacker är den i alla fall i all sin rostprakt. Trevlig Kväll.

Jag kan Flyga

Idag har varit en mycket bra dag.

Den har dock inte innehållit vare sig Sovmorgon, Ledighet, Löning eller Sötsaker, vilket annars brukar vara mina fyra stöttepelare i definitionen av en bra dag. 

Utan istället har den inkluderat att stiga upp halv sex och de vanliga sysslorna med hämtning/lämning på dagis, arbete och hushållssysslor samt en ständig närvarande, tärande längtan efter frånvarande Sambo (jag är gräsänka två veckor varje månad).

Men det låter ju inte som någon speciell dag tänker ni?

Jag vaknade 5 min innan rakt-in i-märgen-alarmet började tjuta och kunde morna mig och sedan stänga av klockan strax innan det hann börja göra väsen av sig.

Lilla E var på strålande humör på dagislämningen och vinkade glatt hej då vilket alltid gör ett mammahjärta ungefär fem ton lättare på väg till jobbet.

Väl på arbetet var det väldigt lite av den sedvanliga stressen och levererandet av tråkiga besked utan istället en dag full av Lugn och Kontroll, Tacksamhet och Tillfrisknanden.

Väl hemma en promenad i det underbara vårvädret. Våren står verkligen bakom husknuten och trycker nu, det är Nära!

Jag är så varm i mitt hjärta, idag kan jag flyga.

Ni alla underbara människor i min närhet.

Upptäckte precis att min älskade vän skrivit ett jättefint inlägg om mig i sin ovala blogg.

Ikväll blir det inte några Nyheter, ikväll får världen vänta,

Ikväll tänker jag somna i en underbar förvissning om att allt kommer att bli bra.

Apropå vårkänslor så drabbades jag perakut av dessa igår, de så att säga tog mig med storm och tvingade ut mig i trädgården, där målarpenseln fick brukas för första gången i år.

Ser ni vad det ska bli?

En ledtråd är att den ska innehålla sand och användas av Lilla E.


Och Jo, det var ganska kallt om fingrarna emellanåt, men plankorna torkade i alla fall som de skulle.

Anno 1905

Det händer stora saker i Salen
och idag bjuder jag på en förhandstitt av dess nya skrud.

Konstverket kommer från Boråstapeter och hör till Anno 1905 serien som redan sedan innan ligger oss varmt om hjärtat då vi valt att tapetsera hallen på övervåningen/trappan med en Josef Frank härrörande därifrån (hur detta ter sig får jag visa en annan gång).

Att salen var i desperat behov av en omtapetsering har varit uppenbart länge då den nuvarande tapeten både var blekt, smutsig och hårig (jo, luden)

Den gamla tapeten var limmad som att Gud själv satt den där och vi har varit lite fundersamma på hur vi egentligen skulle kunna få ned den.

Men Sambon investerade några hundralappar i en synnerligen finurlig manick och med denna gick det hur lätt som helst.

Ibland kommer man till en punkt i livet där man står inför ett fullständigt livsavgörande beslut...

  

                        .....Att ha boasering

                                      ....eller inte ha boasering

                                                            Åsikter tages tacksamt emot.

Avslutningsvis kan jag ju tillägga att även solen har sina fläckar,

så också Annoserien.

Den innehåller nämligen även en av historiens mest fula och oharmoniska tapeter

nämligen vår kökstapet.

                        Eller vad säger ni?

Nu skall jag dricka chai, skämmas över Solsidan och glädjas åt vår totala avsaknad av grannar som Åke. Trevlig kväll!

Första intrycket

I mitt yrke ingår att ständigt konfronteras med nya bekantskaper och där det ligger på min lott att mycket snabbt läsa av människan framför mig och bestämma mitt förhållningssätt till personen i fråga, göra upp en plan för hur vi skall gå vidare, vara bestämd men förstående, ödmjuk men respektingivande, inkännande och kompetent.

Jag skall helt enkelt göra ett Gott Intryck på i genomsnitt 15-20 nya människor per dag.

Behöver jag tillägga att kontot med social kompetens mot slutet av arbetsdagen är totalt dränerat? Eller att sambon endast får enstaviga, jakande suckar när han undrar om middagen han tillrett smakade, att prata i telefon på min fritid är bland det mest meningslösa jag vet (jag har luren klistrad i örat halva arbetsdagen) och gamla, fina vänner som man kan sitta alldeles tysta med verkligen är guld värda.

Idag visar jag några bilder på vår entre, vårt kära hus första intryck på dess nya gäster.

 

Vår groventredörr, med vakthunden framför.

Och här är vår framsida som det såg ut när vi flyttade in för 3,5 år sedan. Och jag vill bara uppmärksamma er Kära läsare (om jag har hunnit få några ännu?!) på att jag alltså har målat en redan vit dörr RÖD! Och därmed faller min sambos tes om att jag så sakteliga försöker måla världen vit helt platt.

Vilket är finast, före eller efterbilden? Säger ni innan så gråter jag blod ;-)

Att hitta Hemma

Jag vill aldrig mer flytta, utan jag bor på den plats där jag vill leva mitt liv, åldras och förhoppningsvis, vid den aktbara åldern av 111 år försvinna bort i en ändlös sömn.

För några år sedan hade tanken på att inte få bo på fler platser gjort mig stressad över allt det jag ännu inte sett, men den känslan är nu helt förbytt i en djup tacksamhet över att faktiskt ha hittat den plats som är Hemma för mig, för oss. Och att se världen kan man ju göra ändå, fast på resande fot.

Mitt senaste boende innan huset var en tre rumslägenhet tillsammans med sambon inne i Staden. Jag tyckte om själva lägenheten och närheten till allt.

Men ljuden, från grannar och bilar, de vande jag mig aldrig vid.

Innan den tiden så bodde jag nästan sex år i en Riktigt Stor Stad. Under dessa år hann jag bocka av alla tänkbara olika sorters boendeformer: inneboende, korridor x 2 och slutligen dublett. Jag trivdes bra, men det kändes aldrig under alla år som Hemma.

Min sambo och jag har bott i vår sekelskiftesvilla i 3,5 år. Vi hann bara gå på en handfull visningar innan vi blev blixtförälskade (i huset alltså) Det var omgivningarna vi först förlorade oss i, landskapet, känslan av att istället för djupaste Småland befinna sig på Skånevidd. En stark känsla av samhörighet till platsen genomsyrade oss, detta var en plats vi ville bo på och det långt innan vi ens stigit över tröskeln.

Men hur skulle då två stadsfjollor med enbart radhus och lägenhetsvana trivas mitt ute på landet, utan att ha nära till egentligen någonting och med närmsta granne en bra bit bort. Jo, tackar som frågar, det kan faktiskt inte bli bättre.

Eller ja, ok nu ljög jag lite, på vintern när pannan stannar, det bara är 15 grader inne och man kör fast med vedvagnen (och bilen för den delen) i en snödriva, då saknar jag en enklare form av liv, men bara en liten, liten stund, se själva. Det finns ingen vackare plats än Hemma!
 

En bild hemifrån från varje årstid. Visst ilar det av längtan när man tittar på vår och sommarbilden?!

Det perfekta inlägget

Om man som jag är husägare, dessutom med stort inredningsintresse och trogen bloggläsare
är det ju på vippen omöjligt att aldrig tänkt tanken att faktiskt dra i gång en egen blogg.

Men har man som jag även det extremt enerverande och mycket tidskrävande karaktärsdraget i form av en smått perfektionistisk läggning så kan det ta lite tid att faktiskt komma igång; att pränta ned det där första skälvande blogginlägget. Sisådär en två-tre år.

Det allra första inlägget som lägger an tonen för läsarna, bygger upp ett intresse, en vilja att läsa och få se mer, definierar och förtydligar bloggens syfte.
Det första inlägget som dessutom skall vara en kortfattad, kvick presentationen av personen bakom bloggen.
Det första inlägget, som jag med andra ord gott skulle kunna vänta med att skriva ytterligare en två-tre år om det skall uppfylla alla krav ovan.

Alltså så struntar jag i det och så tar vi det allt eftersom istället.
Jag hoppas att jag finner några trogna läsare som vill följa mig och min familj när vi så sakteliga renoverar vårt drömhus, drömmer och planerar och däremellan lagar väldigt god mat och umgås med underbara människor som vi älskar och inspireras av. Välkomna!

Förrästen, hur det på gott och ont är att vara perfektionist skall jag berätta mer om en annan gång.