Att hitta Hemma

Jag vill aldrig mer flytta, utan jag bor på den plats där jag vill leva mitt liv, åldras och förhoppningsvis, vid den aktbara åldern av 111 år försvinna bort i en ändlös sömn.

För några år sedan hade tanken på att inte få bo på fler platser gjort mig stressad över allt det jag ännu inte sett, men den känslan är nu helt förbytt i en djup tacksamhet över att faktiskt ha hittat den plats som är Hemma för mig, för oss. Och att se världen kan man ju göra ändå, fast på resande fot.

Mitt senaste boende innan huset var en tre rumslägenhet tillsammans med sambon inne i Staden. Jag tyckte om själva lägenheten och närheten till allt.

Men ljuden, från grannar och bilar, de vande jag mig aldrig vid.

Innan den tiden så bodde jag nästan sex år i en Riktigt Stor Stad. Under dessa år hann jag bocka av alla tänkbara olika sorters boendeformer: inneboende, korridor x 2 och slutligen dublett. Jag trivdes bra, men det kändes aldrig under alla år som Hemma.

Min sambo och jag har bott i vår sekelskiftesvilla i 3,5 år. Vi hann bara gå på en handfull visningar innan vi blev blixtförälskade (i huset alltså) Det var omgivningarna vi först förlorade oss i, landskapet, känslan av att istället för djupaste Småland befinna sig på Skånevidd. En stark känsla av samhörighet till platsen genomsyrade oss, detta var en plats vi ville bo på och det långt innan vi ens stigit över tröskeln.

Men hur skulle då två stadsfjollor med enbart radhus och lägenhetsvana trivas mitt ute på landet, utan att ha nära till egentligen någonting och med närmsta granne en bra bit bort. Jo, tackar som frågar, det kan faktiskt inte bli bättre.

Eller ja, ok nu ljög jag lite, på vintern när pannan stannar, det bara är 15 grader inne och man kör fast med vedvagnen (och bilen för den delen) i en snödriva, då saknar jag en enklare form av liv, men bara en liten, liten stund, se själva. Det finns ingen vackare plats än Hemma!
 

En bild hemifrån från varje årstid. Visst ilar det av längtan när man tittar på vår och sommarbilden?!